Jag vill verkligen inte skriva ordet bloggbebis eftersom det är så töntigt så att jag måste använda skämskudde i storleksordningen saco-säck när jag läser det. Men… min lilla pluttenuttegulliga bloggbebis martinreda.com har blivit stor nu och fyllde tydligen 4 år häromsistens. Detta missade världens sämsta pappa. Jag hade inga presenter, jag bakade ingen tårta och jag glömde även bort att sjunga. Hur dålig får man bli egentligen? Det var en väldans tur att Frida skrev om sitt jubileum med Trendenser igår kväll så fick en påminnelse.
Frida firar 11 år som bloggare och jag 4. Jag blev först lite bitter och tänkte att jag kommer aldrig att komma ikapp henne. Men sen slog det mig. Jag har ju två bloggar! Tapetmartin.se har funnit i snart 3 år och om jag fortsätter att blogga dubbelt så kommer jag att vara äldre än Frida om bara 5 år.
Vadå inte kan räkna så? Klart man kan! Jag gjorde det precis.
För att fira ordentligt plockar jag fram en av mina första bloggposter. Den om tejp.
Jag älskar tejp. Med tejp kan man bygga och laga precis vad som helst. Jag har lagat läckande avlopp, mopeder, barnens kaninburar, min egen bil – med just tejp. Riktig tejp. Gaffa-tejp. Silvertejp. Duct-tape. Kalla det vad du vill men det är i alla fall en riktigt tejp. Inte en tejp för män utan en tejp för folket.
Det finns annan tejp som är bra. Klassisk genomskinlig kontorstejp, men den kräver en tung fästanordning samt en bra avrivare för att fungera utan framkalla smärre hjärnblödningar.
En annan bra tejp är den mytomspunna eltejpen. Den funkar bra till det mesta.
Frystejp är också bra. Riktigt bra faktiskt. Frystejp går lite i samma spår som maskeringstejp. Oundvikligt bra vid rätt tillfälle. Klart duglig tejp helt enkelt, om än lite trött och beige i färgen.
Men så plötsligt hände det. Någon kom på att tejp ska vara vackert och TOTALT JÄVLA OBRUKBART!
Marknaden svämmade över av små söta puttenuttiga rullar, mönstrade och färgade av all världens möjliga och omöjliga slag. Det enda de har gemensamt förutom att de är helt värdelösa är tokiga färger och roliga mönster.
Tejp är ju lekmannens svar på lim. Eller spik. Eller skruv. Grundprincipen är densamma. Man vill att något ska fästa på något annat. Ganska basic vilja och ganska basic uppgift att utföra om du har lim, spik, skruv eller tejp.
Har du däremot gått på nitlotten och införskaffat dig en superdupersöt röd liten rulle med lila fjärilar på och kvittot säger Washitejp 49:-, ja då är det inte så så jävla basic. Då är det omöjligt.
Tro mig. Jag har försökt. Jag har slagit in paket, lagat leksaker, tejpat upp viktiga lappar på kylskåp, lämnat kärleksbrev på badrumsspegeln. Totalkatastrof!
Aha, tänker ni. ”Manlig ofullkomlighet i handhavandet av svindyr designtejp”
Icke!
Min fru är en baddare på tejp. Hon har faktiskt en betydande samling, dock inte större än min, men dyrare. Hon tejpar just nu upp provbitar av tapeter lite varstans i huset. Tapet på tapet – fäst med washitejp.
Tapetbitarna hamnar på golvet fortare än tvååringens förrätt vid söndagsmiddagen.
Washitejps vidhäftsförmåga är inte dålig, den är sämre. Jag skulle vilja beskriva det lite mer bildligt. Avsaknaden eller rädslan washitejpen har för att kunna fastna på något främmande material; Det är lite som kombinationen tandborstning och apelsinjuice eller som den nyss spräckta termometerns flyktiga kvicksilver på badrumsgolvet.
Urusel och oandvändbar. Kanske är den bara lite rädd och obildad, kanske är den bara främlingsfientlig?
Föräldrar var på er vakt! Det finns sidor på internet som tillhandahåller och saluför washitejp för barn. Vart är världen på väg?! Låt inte vår framtid – våra barn, dras ner i denna smuts av låtsastejp.
Riktigt tejp är också vacker.