Bokförlag sökes!

Jag har en löjlig dröm om att bli författare en vacker dag. Kan vara en mindre vacker dag också för den delen. Jag är inte kräsen. En dag bara. I stort sett vilken som helst utom imorgon för då har jag andra viktiga saker för mig. Nåväl, jag har skrivit ganska mycket den senaste tiden och tänkte att det kunde vara roligt att smygläcka grejer här. Ni som känner mig vet att jag har ett ordningssinne som en tvångslobotomerad utter,  så mycket riktigt kan jag inte, hur jag än söker i datorn hitta mina tvångstråcklade rader. Jag hittade däremot detta i telefonens anteckningar. Bättre än inget, om än osammanhängande och ofärdigt.

Vem är jag? Vem jag är? VEM JAG ÄR?! Alltså jag kan inte med ord beskriva hatet jag känner mot de här förbannade webenkäterna. Varför ska tvunget de nya ägarna veta vem jag är? Jag har ju jobbat här i 12 och dessutom är det en lögn. Alltså inte det att jag jobbar för det gör jag ju, i alla fall ibland,  men det där med att ”den här webenkäten tar bara några minuter att genomföra”… Bullshit! Alla vet ju att det tar minst en halv dag att klicka sig igenom de förbannade sidorna där man ska värdera saker mellan 1 – 10 och sen, som grädde på moset skriva egna åsikter.

Jag är fortfarande på första frågan. Vem är jag ? – beskriv kortfattat.

Kortfattat?! De måste ju vara helt efterblivna om de skickar ut en enkät med en sådan uppmaning till mig. Skriva kortfattat! Vilken förolämpning. Att skriva kortfattat när man har hela huvudet fullt av hur långa meningar som helst som bara vill ut. Hela tiden. Det är ju som att be slumpmässigt utvald politiker ge ett rakt svar.

Men vem är jag? Jag kan ju inte skriva sanningen. Att jag sitter här, alldeles för högt avlönad för att skriva säljande reklambudskap fast jag egentligen vill vara författare? Jag kan inte skriva att jag ser mig själv som den fulländade korsningen mellan Calle Schulman och Per Holknekt. Alltså Calle Schulman-smart och Per Holknekt-snygg. Inte tvärtom om. Fast tänk om det hade varit tvärtom. Man hade sett ut som Calle men lyckats bli dumpad av Lena Ph. Herregud vad man ska vara tacksam.

Fast det behöver jag ju inte skriva, det ser de ju direkt på min profilbild på intranätet.

Detta är andra enkäten på tre år. Någon jävla HR-avdelning vill veta allt om mig och jag tänker inte svara. Inte en gång till. Det har jag bestämt helt själv. För sånt bestämmer jag.

De nya ägarna vill veta allt om oss men jag ska nog se till att spela dem ett spratt. Men mer om det senare. Nu tänker jag alldeles för mycket på Louise.

Louise. Just det. Alla heter nämligen Louise. Om nu det första jag funderar på när jag vaknar upp är att väldigt många verkar heta Louise nu för tiden så är det absolut ingen mening med att gå upp överhuvudtaget idag. Jag får ringa och sjukanmäla mig. Hade jag haft barn hade jag vabbat resten av veckan. Måste skaffa barn. Fast det bygger på någon form av förhållande och det vet vi ju mycket väl hur bra det brukar gå. Det är nog bäst att jag bara sjukanmäler mig.

Men hur är det ens möjligt? Hela Instagram är fullt av Louise som arrangerar mer stilleben på ananas än vad det finns flyktingar på jorden. Allt i jakten på likes. Via Ananas. Louise hur mår du? Nej, jag måste ta mig samman. Jag kan inte vara orättvis mot Louise innan jag har druckit kaffe. Men det finns fler Instagrambilder på ananas från Louise än vad det finns grekiska restaurangägare som heter Yannis. Fan, Instagram kommer ju att kollapsa av den datamängden mässingsfärgade kvasitropiska frukter. Fast å andra sidan det är väl bara att bygga en ny serverhall i storleksordningen Grönland så är det problemet löst. Plus arbetslösheten i Jokkmokk. Win-win liksom.

 

Kanske ska fortsätta att skriva i telefonen. Den har jag tydligen svårare att slarva bort. Vad tycker ni?

 

/m

 

 

Bloom – plädarnas pläd

Att det ska vara så svårt att göra en rekorderlig pläd!

Tydligen måste man vara född i Brasilien, ha en italiensk pappa och en mamma från Kina, vara uppväxt i USA, hoppa av världens coolaste jobb på MIT Media Lab för att därefter designa lite grejer åt Apple och sedan jobba i Barcelona för att lyckas.

Lät det stressigt och jobbigt? Du kan vara lugn. Bianca Cheng Costanzo har redan gjort allt det där.

 

 

Hon har gjort den. Plädarnas pläd. Bloom heter den. Den är lite som mattornas matta. Fast som filt.

 

 

En intressant och ganska trendig sak med den italienska kashmiren i tetraedform är att den finansieras vi kickstarter. Visst du kan fortfarande vara med och bidra med en slant, men jag tror inte det behövs. I skrivande stund har hon lyckats samla in drygt 140000 dollar (ja, dollar) mer än målet….

 

Nu är det bara att vänta på att den når den svenska marknaden. Gärna innan novemberstormarna.

 

/m

Down

Vad är det som händer?

Med mig alltså. Ska jag vara oroad eller är detta något helt normalt?

Jag tar det från början så att ni förstår.

 

Kommer ni ihåg när ni var små och väntade på tomten och när ni sedan fick öppna er paket? Den spänningen, det som kittlade, det otroligt lustfyllda?

 

Eller när ni några år äldre åt avsmakningsmenyn på Thörnströms kök? Den njutningen, den lyckan, det otroligt lustfyllda?

 

Eller när ni ännu några år äldre packade upp er splitternya skruvdragare från Milwaukee? Den glädjen, den nervositeten, det otroligt lusfyllda?

 

Precis så kände jag igår, snart 40 år gammal när jag hämtade min nya matta. Hur mår jag egentligen? En matta. En matta alltså. Inget årgångsvin, ingen lagrad ost,  inget multiverktyg. En matta.

 

Ja, det är klart. Nu är det ju inte vilken matta som helst. Det är Down. En stadig sak på 45 kg designad av Per Holknekt. Folk pratar ofta om färg och storlek (längd x bredd) när de pratar mattor. Inget fel i det, men i detta fallet kan man förutom vikten även prata höjd. Ja, jag vet det är så coolt att ha en hög matta. Down har höjden av en madrass. Coolt!

 

Japp, jag flyttar ner från soffan och kollar På Spåret liggandes på mattan ikväll. Så får det bli.

 

/m