Down

Vad är det som händer?

Med mig alltså. Ska jag vara oroad eller är detta något helt normalt?

Jag tar det från början så att ni förstår.

 

Kommer ni ihåg när ni var små och väntade på tomten och när ni sedan fick öppna er paket? Den spänningen, det som kittlade, det otroligt lustfyllda?

 

Eller när ni några år äldre åt avsmakningsmenyn på Thörnströms kök? Den njutningen, den lyckan, det otroligt lustfyllda?

 

Eller när ni ännu några år äldre packade upp er splitternya skruvdragare från Milwaukee? Den glädjen, den nervositeten, det otroligt lusfyllda?

 

Precis så kände jag igår, snart 40 år gammal när jag hämtade min nya matta. Hur mår jag egentligen? En matta. En matta alltså. Inget årgångsvin, ingen lagrad ost,  inget multiverktyg. En matta.

 

Ja, det är klart. Nu är det ju inte vilken matta som helst. Det är Down. En stadig sak på 45 kg designad av Per Holknekt. Folk pratar ofta om färg och storlek (längd x bredd) när de pratar mattor. Inget fel i det, men i detta fallet kan man förutom vikten även prata höjd. Ja, jag vet det är så coolt att ha en hög matta. Down har höjden av en madrass. Coolt!

 

Japp, jag flyttar ner från soffan och kollar På Spåret liggandes på mattan ikväll. Så får det bli.

 

/m