Ni undrar såklart varför jag inte har bloggat på 2-3 tider och minst lika många evigheter. Det är för att jag försöker vara lite mer som Formrepubliken. Slow blogging kallas det. Genomtänkt och lite hemligt med välgrundade analyser och skarpa iakttagelser.
Skoja bara! Jag kommer naturligtvis att fortsätta tramsa här. Nu har jag nästan börjat komma ikapp livet som sprang ifrån mig i mellandagarna. Så, alla ni som inte gillar generaliseringar, sarkasmer och ironi, läs en annan blogg.
Rubriken, vad har den att göra med mitt återintåg i bloggosfären? Extremt konstig rubrik dessutom när det kommer till inredningsbloggande. Men allt har sin naturliga och helt ologiska förklaring. För ett ganska bra tag sedan skrev jag en liten krönika för Residence Magazine. Den handlade lite om hundar.
Om man vill, alltså bara om man verkligen vill eller om man nu mot all förmodan inte visste att jag titt som tätt förpestar den högt ansedda tidningen med mina funderingar så kan man läsa mer HÄR.
Nåväl. Jag skrev tydligen om hundar och det ena ledde till det andra så nu sitter jag här med kaffet i handen medans resten av familjen står fullt påklädda i hallen och viftar med biljetter till My Dog. Det ropas en del också. Ganska högt om jag ska vara ärlig. Ganska onödigt också. Jag sitter bara 4-5 meter bort och jag har utmärkt hörsel. Dessutom är det mest saker som ”SKYYYYYNDA DIG!!” och ”Kom igen nu surgubbe! Klart du ska med!”
Ja, surgubben kommer. Han ska bara dricka upp sitt kaffe först. Hur det kommer att gå? Ingen aning men troligtvis rapporterar jag via Insta Stories @martinwendelbo
/m
MARTINREDA 